27. jan, 2016

Förintelsedagen 27 januari 2016, kapitel ur Varför händer det mig?Perl Lebovits

 

Mamma började berätta för mig om kriget hur hon åkte ett tåg fram och tillbaka och att många var i tåget som egentligen var för djur. Hur hon inte fick plats utan klämdes ihop mellan barn och vuxna tillsammans med sin mamma och bror. Mammas bror Abraham var tretton år, mamma fjorton år och mormor fyrtiotre år. De anlände till en slutstation med en skylt Mamma höll krampaktigt i mormors högra hand och de klev av tåget. De såg svartklädda män i midilånga kappor med schäferhundar i koppel och ett rytande på tyska. Mamma berättade ofta hur hon, lillebror och mormor kom sammansvetsade ner från tåget till Auschwitz och tvingades att ställa upp sig på olika led. Gamla för sig. Barn för sig. Vuxna för sig. De räknade en, två, tre, fyra, fem åt vänster. En, två, tre, fyra, fem åt höger. Fem och fem räknades de varje morgon och kväll. Det kallades för appel. Denna frenetiska var räkning av slavarna i fem och fem.

Jag läser nu i en rapport att det var über stürmfuhrer Adolf Eismann som lastade in judarna från Mukacevo i vagnarna och att de åkte ungefär fyra dagar till olika ställen innan de hamnade i Aushwits. Vidare ser jag att det var über stürmfuhrer Mengele som frågade de anlända barn och ungdomarna hur gamla de var. Det kunde ske flera gånger varje dag.

Mamma berättade att när hon kom med sin mor och lillebror, frågade en nazist henne hur gammal hon var. Mormor hade instruerat henne, att uppge en yngre ålder så att hon kunde vara med de andra. Men, som en blixt från klar himmel, nöp mamma sig i kinderna och sa att hon var äldre istället. Mamma sa sjutton år och armen rycktes ifrån mormor som skrek. Mamma var i chock och sprang och sprang i skogen.(1)(2) Se Inannas resa och beskrivningen om myten. En nedstigning i underjorden och alla svårigheter hon möter. Min mor tvingades som barn i denna nedstigning. Ovetande vad som skulle hända henne med krigets fasor. Hon överlevde, men hennes faser fastnade i henne. Hon klarade sig inte hela vägen upp ur nedstigningen. Barnet var berövad sin oskuld och tillit. En stor bit av min mors själ dog i koncentrationslägrets nedstigning. Hon försökte läka sig genom att berätta detta för mig, men jag vara bara fyra år gammal. Min mor förgrep sig på mig, genom att berätta. Hon försökte på ett omedvetet sätt att ta sig ur grottan av lidande som hon hade fastnat i. I myten är Inanna inne i den kaotiska situationen som det logiska fruktar. För mamma var det alltid monstruöst och förlamande. Det berövade mammas försvar och trygghet. Nazisten slog loss hennes grepp, från mormor och skrek att hon skulle springa därifrån. Mormor och morbror föstes in i en kö. Mamma irrade omkring i ett kaos och senare på kvällen fick hon tag på en kvinna, som berättade att mormor och hennes lillebror fanns i röken som kom från gaskammaren.

 

 

Mamma kände sig som i  Inannamyten. ”Till slut träder hon helt naken och böjd fram inför sin syster som slungar skuldens skri.” Nedstigningen.” Det är Inanna, jordens och himmelens drottning i det uråldriga Sumer, som stiger ned i underjorden, till det stora Okända. ”Hon måste lämna alla sina tillhörigheter och gå ned till underjorden där hennes syster Erishigal lever. Hon säger om till sin tjänarinna att om hon inte återvänder, ska tjänarinnan söka upp Fader Enki, visdomens gud. Han kommer att rädda henne, han kommer inte att låta henne dö. Erishigal ser till att Inanna gör sitt inträde i underjorden djupt böjd. Vid varje post på vägen måste hon klä av sig något, berövas något. ”Vid den första sin shugurra, stäppens krona, vid en andra de små halsbanden av lapis, vid den tredje den kungliga skruden”. ”Varje gång protesterar hon och varje gång får hon svaret”: ”Tyst Inanna, under jordens vägar. Mot henne och sätter Dödens öga på henne. Inanna dör. Hon förvandlas till ett lik, en bit ruttnande kött, som hängs på en krok i väggen”. ”Tre dagar och nätter förflyter, men Inanna kommer inte tillbaka. Tjänarinnan river sin kropp i sorg, beger sig till den ena guden efter den andra, men svarar alla att den som dras till den Stora Nedan, får skylla sig själv, den blir kvar där. Men fader Enki reagerar annorlunda, jag är bekymrad, jag är bedrövad” (2).”Från smutsen under sin fingernagel skapar han två varelser, till den ena ger han Livets jord och till den andra Livets vatten”.” Han instruerar dem att ta sig ner i underjorden förvandlande till flugor. Nedkomna dit hör de Ereshigal stöna och klaga; Oh, oh, min rygg, oh mitt hjärtaoh, min lever. De två besökarna klagar med henne, upprepar hennes varje ord. Detta är vad hon ville. Erishigal”(2). ”Att bli hörd i sin smärta. Nu vill hon ge dem en gåva som tack. Men de vill inte ha vare sig vattengåvan eller sädesgåva som hon erbjuder dem. De vill bara ha den köttslamsa som Inanna har förvandlats till, köttslamsan som hänger från kroken. Då överlämnas Inannas lik till dem och de strör Livets föda och Livets vatten på henne. Inanna återuppstår, Enki, Visdomens gud, hade räddat henne”(2).

 

Mamma hade brutit ihop, men sprungit tillbaka mot kvällningen och frågade om någon hade sett hennes mamma. Upplevelsen gav mamma en mörk feminin visdom som hon inte kunde uthärda. Mamma klarade inte av som myten med Psyke där hon använde kunskapen till att göra Afrodite skön och evig (1).”För att få behålla Eros” (1). När Psyke ska hämta källan är det en ask med insomningsmedel för att få Psyke att somna in i underjorden så elaka Afrodite kan lägga vantarna på Eros. Men Eros vaknar till liv och tar med sig Psyke upp ur underjorden”.

 

Mamma blev förstenad och kall och vilseleds av det som var lämpligt att berätta för mig. Mamma tänkte inte vänta på att berätta detta förskräckliga till att jag var äldre. Hon saknade det objektiva ögat som skulle skydda mig. Jag behövde göra Inannas nedstigning (1) med min mor. Min mor klamrade sig fast som ett barn till mig.

   

I en uppsats som skrivits i Lunds universitet ”Längtan till en tid som varit- en studie i författarens Neander Nilssons samtida syn på svenskheten”: läser jag att Neander Nilsson studerade judarna i Mukacevo under 1930-talet. Staden stavas på olika sätt beroende om det skrivs på tjeckiska, ungerska eller ryska. Han tyckte att de tog över staden och tog inte hänsyn till de kristna. Han blev arg över hur det kunde finnas en judisk borgmästare i staden och att

 t o m det tjeckiska bussystemet inte körde buss på shabbaten (lördagen). Juden var en hotbild och hotade att ta över ,tyckte han. Han hade också studerat i rasbiologiska institutet i Uppsala. Skillnaden mellan svensk och den svenska juden var enligt Neander Nilsson att svensken alltid brukat jorden och det var naturligt för honom att vara i landsbygden. Juden var girig och sysslade med pengar som att göra finanser. Juden från öster var gårdfarihandlare och de skulle man akta sig för. Sverige hade en mycket stark nazism mellan 1930-1945 och bonden var den sanna ariern som helt ägnade sig i naturen. Dock fyllde författaren in att svensken var melankolisk och saknade salongsfähighet. Det fanns som bekant en rasbiologisk forskningsanstalt i Uppsala som bedrev forskning på bl.a. judar. Det finns teckningar med hur den judiska skallen och foten ser ut bl.a. Det finns också en judisk gångstil som är haltande.

 

Jag undrar hur mycket författaren och hans samtid i Sverige påverkade nazisternas ihjälgasning av mina släktingar i Mukacevo?                                                                 

Jag blev mamma till min mamma som fyraåring. Detta skedde mot min vilja. De äldre visade på en skorsten som rök, där är hon. Mamma berättar vidare detta för mig som i ett mantra, med tom blick. Mamma ville inte fatta att mormor och morbror var döda. Hon sprang runt och letade och till slut hittade hon sina systrar. Detta har malt sig fast hos mig och jag drömde som barn att jag var med på något sätt.

Mamma förstod inte vad gaskammare var. Hon var bara fjorton år gammal. Mamma hittade sina systrar till slut och de försökte hjälpa varandra genom kriget. Mamma var yngst och vackrast. Hon var utsatt av framför allt sin äldsta och fula syster som var mycket missunnsam. De var tre systrar och mamma höll sig närmast till Magda som var något år äldre. En scen kom jag ihåg när hon berättade för mig att en nyförlöst mor tvingades att se sitt barn kastas in i latrinen av en nazist. Mamman tvingades se sin baby kvävas i avföringen till nazistens råa skratt. Erishigal förkroppsligar ett av gudarna föreskrivet fakta om ”att döden gör slut på allt liv”(1) att födelse och liv är intimt förknippat med kvinnans historia. Hon lider i tålmodig underkastelse men uthärdar. Jag läser vidare att doktor Mengele som han kallades, var mycket grym med olika experiment på judarna från mammas hemstad. Han bedrev speciella experiment med tvillingar. Nu dyker det upp ett minne där mamma berättar detta för mig. Men jag läser vidare att han utförde olika blodstranfusioner mellan försökskaninerna. Han sprutade in slem i höften och olika mjukdelar så folk insjuknade och dog snabbare. Han sprutade in tyfus människor och olika former av gaser och gifter innan de gasades ihjäl.

                                          

 

Doktor Mengele torterade människor utan bedövning. På judiska högtider som nyår, Rosh hashana och försoningsdagen Jom kippur var han extra grym med tortyr. Han torterade barnen extra grymt dessa dagar som bonus på hans tyranni.

 Mamma klarade inte av som tonåring av denna underlåtelse. Hon uthärdade men kunde inte gå vidare. Bilderna dök upp i henne för alltid. Mamma valde mig som sin medresenär och då blev jag medberoende i detta hemska för att hjälpa henne ur smärtan. Jag blev den himmelske Afrodite och mamma den underjordiska Afrodite som Sylvia Brinton perera skildrar i Inannas resa.(1). Den övre delen är den vårdanden, omhändertagande och relaterande delen, medan den undre delen visar den opersonliga aggressiva och lidelsefulla energierna. Min mormor kunde inte hjälpa henne. Jag namngavs efter mormor och blev ett substitut för henne redan som liten. Jag stretade emot som en fyraåring gör. Jag satte händerna för öronen och ville inte lyssna.

 Jag hör ögonvittnen som spelat in sina berättelser( i Jad hashem, ett center som visar förintelsen av judar i Jerusalem) som bodde i mina föräldrars hemstad om hur de föstes in i trånga vagnar som var för djur. Hur det luktade av de värsta lukterna. Det luktade stickande urin och avföring. Det fanns ingen toalett. De fick inte öppna fönstret och de åkte fram och tillbaka utan att veta vad de skulle. Jag kommer ihåg detta att mamma berättade detta för mig också som barn. Första orten var Krakov. Sedan andra små orter innan Auschwitz, där spelade en orkester som välkomnade fångarna vid skylten ARBEIT MACHT FREI När de kom fram berättade en kvinna att de med randiga pyjamasarna skrek till de unga mammorna att inte ha sin baby i famnen. De skulle lämna dem till sina mormödrar. De försökte hjälpa dem. De skrek också berätta inte om ni har en tvilling. De nyanlända fattade ingenting. Mycket snabbt fattade de att de varnades för att bli utnyttjade i olika experiment. Flera experiment utfördes på levande människor. Jag vet inte vad mamma såg av detta. Det gick hon inte in på i detalj. Däremot var hon skräckslagen för att bli dödad för minsta småsak. Hon berättar hur tacksam hon var över en brödkant och något varmt att värma sig med. Sin kappa gav hon bort då hennes faster frös. Hon tänkte att Gud skyddar henne från skölden och att hon klarar sig på grund av sin ungdom.

 

Utan förvarning ändrade mammas sinnesstämning utan att jag var förberedd och hunsade mig för ingenting. Hon var mycket lynnig Ena gången glad för att totalt bryta ut i hysteri och ilska. Mamma hade också berättat om de smala britsarna i Auschwitz och hur de låg där smutsiga med lössen som kröp på dem och att de när som helst på natten var tvungna att ställa sig upp för att bli räknade fem och fem. Inanna är fjättrad, upphängd på kroken.(1).  Erishigal jämrar sig. Det finns inget hopp, ingen väg genom arbete eller vilja. Detta är den andra sidan av gudinnans mörka sida. Mamma var som ett upphängt köttstycke på en krok som var lämnad att ruttna i underjorden.

 

I ren panik försökte mamma ta alla halmstrån för att rädda sig själv. Mamma var villig att offra mitt välmående för att hjälpa henne. Kanske blev jag mörkrädd av detta? Kanske trodde jag som barn att en nazist skulle väcka mig och döda mig med en kula eller tortera mig. Men, jag bad mamma sluta berätta, men hon kunde inte. Jag skulle få veta sa hon så jag skulle kunna berätta, men jag var bara en liten flicka. Men mamma brydde sig inte om mig. Hon var så hjälplös som i den situationen hon utsattes för de hemska tragedierna och hade fastnat i detta.

För mig som ett litet barn var det oerhört jobbigt. De där oberäkneliga stunderna att en stund känna sig trygg för att ryckas upp och bli otrygg genom att tvingas bli vuxen och höra hemskheter som ett litet barn inte kunde sortera. Mamma bad nazisterna att skjuta henne ganska ofta när det var för svårt för henne att uthärda det hon genomlevde. De svarade med att hon inte var värd en kula.

 

Mamma kämpade sig genom kylan, svälten den psykiska och fysiska tortyren i ett år. Hon tvingades gå en tvångsmarch i flera mil i slutet. Jag vet inte hur länge. Magda berättade att hon räddade mamma som höll på att ramla ihop flera gånger. Moster Magda var den som höll mamma vid liv. Jölan klarade sig bättre hon var äldst. Varenda gång mamma var nära att ge upp gav Magda henne modet att samla ihop sig och gå vidare. Mamma hade aldrig orkat utan Magdas uppmuntran. Jag vet att mamma räddades från Ravenbrück och att hon var så smal att hon vägde tjugofyra kilo när hon kom med båten över till Sverige. Det var Folke Bernadotte som i första hand tog med skandinaver som satt i koncentrationsläger och i sista hand tog de med judar i bussen som transporterade dem från Hamburg med båten över till Malmö. Mamma med sina systrar Jölan och Magda kom över tillsammans på så sätt. Mamma berättade att hon trodde det var änglar som gav henne gröt med tjockgrädde och honung. Hon åt flera tallrikar. Många dog som flugor. De begravdes samma dag nära varandra. Efter de duschade och desinficerades fick de komma till karantän. Mamma fick bara de nödvändigaste och de åkte senare upp till en lägerskola i Fjällgården som låg i Hälsingland. De hade ingen aning om vad som hade hänt med sina andra syskon. Flera år senare fick mamma veta att hennes äldsta bror Hersh-Leib hade kommit tillbaka från kriget och levde i morfars lägenhet i Mukacevo. Även näst äldsta brodern Shlojmi hade klarat sig från kriget och levde i en av morfars lägenheter i staden med sin familj. Den tredje brodern Shoshi var död. Men de visste inte hur.

 

Mamma berättar hur hon tvingas gallra rovor på Fjällgården och får knappt med mat. Hon berättar vidare att hon fick någon dambinda utan fick spara ihop av sina fickpengar på femtio öre i veckan för att kunna köpa något. På något sätt lärde mamma sig sticka. Det måste ha varit Jölan som lärde henne detta. Mamma sålde bebisdräkter som hon stickade till en garnaffär i Delsbo och fick ihop pengar att köpa garn att sticka en varm vintertröja till henne under vintern. Mamma ägde inte en kappa. Mer på hemsidan.