17. apr, 2021

I have right to be myself" "I have right to be worthy".3:d energy

I have right to be myself" "I have right to be worthy".3:d energy in #7 energies from #Colette Baron Reid.PiaochBenjisböcker
Igår var det den 3:e energin om handlade om självkänsla.Det kan var svårt om andra inte låter mig var mig själv. Jag måste har rätt att vara autentisk. Jag måste har rätt att slippa krympa ner mig för att passa andra som inte vill se mig växa. Jag har rätt att skriva, prata och uttrycka mig och dela mina åsikter. Det är en skyddad rättighet i grundlagen i Sverige. Tyvärr har jag blivit nedtystad i många år. Det har tagit på min hälsa. Jag frigör mig nu och söker mig internationellt till likasinnade som förstår och värderar mig. Det vore bra om jag kan få med svenskar också då jag haft det så väldigt svårt här. Decennier av motarbetningar bara för att jag är visionär och vill förändra till det bättre. Om du läser min bok, Varför händer det mig? en stulen barndom så bör du tänka efter innan du gör något negativt mot mig. Har du empati så behöver jag inte förstärka detta. Jag har behövt lämna vänner, kolleger och partikamrater som varit negativa, avundsjuka, hatiska, manipulativa och mycket destruktiva. Sverige bör göra upp med sin historia mot mitt folk så att alla har samma rättigheter. Boken är rabatterad på Adlibris t o m den 19:e april.
 https://www.adlibris.com/se/e-bok/varfor-hander-det-mig-en-stulen-barndom-9789198521702
Monica Espinoza, Santbhahwandas Bhagwandas och 1 till
"Energy 4's Message: Put your hand on your heart and breathe deeply, inhaling a sense of gratitude. . . . Now how do you feel? Keep doing this, tuning in to the world around you—others you know and even those you don’t know. Can you feel compassion for them?
 
Compassion is an emotion of tenderness and sensitivity. It’s a feeling of benevolence and reverence as you stand witness to the suffering of the world. Now is the time to reduce that pain and focus on compassion in all areas of your life. Today do something deliberately kind for another. Even looking a stranger in the eye and smiling can make a world of difference.
 
The questions to ask now are: Where do I need to be kinder and gentler? How can I serve, and in what capacity can I be in alignment with the solution to the suffering of the world? Could it be that you need to be more compassionate toward yourself ? If you spend all your time in service to others, it’s easy to forget about your own needs. When you accept yourself, you can bring more loving energy to others.
 
Today, make a commitment to practice self-compassion. Release yourself from the burdens of perfectionism, allow yourself the grace to be human—and then do the same for others. It’s not your job to tell others how to express themselves, even if you don’t like the way the world behaves. Today be kind for no reason at all, and watch miracles#Colette-Baron-Reid .

eller Filip Stern på begriplig svenska som en rättlärig människa. Vad man kallar tsaddik. Familjen flyttade och jag började andra klass i Björksätrakolan. Där började kopplingen till helvetet i skolan. Det var en kristen fröken som spelade orgel varje morgon. Kristendomsundervisning var jag befriad från. Varje morgon tvingades vi att knäppa våra händer och sjunga psalmer. Kommer du ihåg hur jag berättade parallellen om Inannas resa (1) i min mammas berättelse och hur jag var hennes medresenär. Min egen nedstigning började i andra klass. Som en liten flicka tvingades jag ned i den mörka underjorden av utanförskap. Jag fick inte leka med de andra barnen för att jag var ett judiskt barn. På den tiden trodde alla att judarna hade dödat Jesus. Jag tillhörde ett sådant folk och ont ska med ont fördrivas. Jag tvingades använda min alltför tidiga kvinnliga visdom för att härda ut. Nog härdade jag ut dagarna i Björksätraskolan, men jag förstod inte varför jag skulle behöva lida så. Barnen anmärkte på mig om jag inte sjöng med eller knäppte mina händer. Jag hittade på ett sätt att föra mina knogar ihop så att det skulle se ut som om jag bad från avstånd. Jag ville inte knäppa mina händer då jag visste att jag var ett judiskt barn med andra traditioner. Barnen gjorde som de vuxna hade sagt till dem. De var fröken och föräldrarnas ansvar att lära sina barn att vara vänlig mot alla barn, men de gjorde inget för att stoppa denna utfrysning som satt djupa sår i min själ. Ereshkigal ser till att Inanna gör sitt inträde i underjorden djupt böjd. Vid varje post på vägen måste hon klä av sig något, berövas något.” Vid den första sin shugurra, stäppens krona, vid en andra de små halsbanden av lapis, vid den tredje den kungliga skruden”.” Varje gång protesterar hon och varje gång får hon svaret: Tyst Inanna, under jordens vägar. Mot henne och sätter Dödens öga på henne. Inanna dör. Hon förvandlas till ett lik, en bit ruttnande kött, som hängs på en krok i väggen” (1)(2) Sår som jag redan fått av mammas berättelser i sina traumatiska krigsupplevelser. Fröken och barnen betedde sig som de var i Ereshkigals rike.”Ett stillastående där allt är oförlöst, nedsmittat och omänskligt. Inanna är fjättrad, upphängd på kroken”. (1)(2).  Jag var ledig på lördagarna från skolan. Det kan ses som det första offret jag behövde göra. ”Inannas klär av sig tre plagg och jämrar sig i nedstigningen. Hennes första plagg var hennes krona. Det andra hennes halsband och det tredje hennes skrud”. (2) Mitt straff blev att barnen inte lekte med mig på rasterna. Priset jag fick betala för att inte knäppa händerna på morgonsamlingarna. Det andra offret blev straffet att barnen vägrade göra de övningar som gymnastikfröken sa att de skulle göra med mig. (1,(2)) Annika var den enda eleven som lekte med mig på rasterna. Mina föräldrar gick förbi och kollade mig på skolgården och såg att jag oftast hoppade hage ensam. En övning där vi skulle krypa mellan varje barns ben. Mina klasskamrater vägrade att krypa på golvet mellan mina ben som var som en tunnel. De gjorde övningarna med andra barn istället. Det tredje straffet jag fick när jag inte ville äta förbjuden mat var att barnen inte pratade alls med mig. Annika hoppade ibland rep med mig. Hennes mamma var tyska och pappan var svensk. Hon var också litet utstött för detta. ”Vi kan endast uthärda, knappt medvetna, och försöka överleva smärtan och maktlösheten, upphängda utanför livet, sittande fast, tills en nådegärning kommer med ny visdom och befriar oss. Ereshkigals rike ” (1) Barnen höll för sina små näsor när jag var nära dem. De tyckte att jag stank. Vi badade ofta hemma så det var bara ren elakhet att mobba mig som ungarna gjorde. De ville inte springa under mina ben när vi hade sådana övningar på gymnastiken. I dag gick jag förbi den platsen där gympasalen låg och såg att den är bortsprängd. Kanske är det en symbolik i detta? Jag behöver inte bära detta minne längre av kränkningar som åttaåring i dessa lokaler. Det är borta nu. Det som återstår är små cementklumpar som vittnar på att det fanns en byggnad där, inget mer. Barnen på gården var också speciella. Jag blev retad för mitt krulliga hår. De drog och slet i detta. Mina fjun på armar och ben var mer synliga då jag var mörkhårig och barnen retade mig för att jag var lurvig. Det var mycket bättre när jag började i Hillelskolan i city. Då slapp jag förortsungarna. Det som hände där mellan år 1965 till 1966 är spårlöst borta från marken i varje fall."Varför händer det mig? Ens tulen barndom, PErl LEbovits".