9. aug, 2021

Blogginlägg från forskare i Uppsala om särskolan.

Äntligen en forskare som vågar skriva detta. Jag började under mitten av nittiotalet som visionär men tystades ned i Lärarhögskolan, fortsatte politiskt men tystades ned.Fortsatte internationellt och är kvar där. Nu förstår ni varför.Han skriver detta i maj 2021. Jag var över trettio år före min tid och hade ett barn som skulle växa upp med detta negativa synsätt. Fattar ni nu det jag skriver om i Benjamins konst såhär gick det till att skapa. När jag ser vem som sitter som professor på specialpedagoggiska universitetet i Stockholm så är det inte en med specialpedagogik utan en med sociologi som bakgrund och forskar om integrationsfrågor som flyktingar har i Sverige. Vad har hänt med de som behöver specialpedagogiska insatser i skolan med läas och skrivsvårigheter som inte är flyktingar utan född ai Sverige? Får de någon tanke överhuvud taget?
"Claes Nilholms blogg"
ÖPPNAS EN DAMMLUCKA NU? – OM ”INKLUDERING” OCH SÄRSKILDA UNDERVISNINGSGRUPPER/RESURSSKOLOR
Skrivet 2021-05-03 07:27 av Claes Nilholm | 0 kommentarer
Professor Kerstin Göransson vid Karlstads universitet och jag var med i expertgruppen som var knuten till den statliga utredningen om hur alla elever ska kunna nå målen i skolan. När det kom tilläggsdirektiv under utredningens gång om hur arbetet med särskilda undervisningsgrupper/resursskolor ska stärkas beslutade vi oss för att hoppa av arbetet i expertgruppen.
Kerstin och jag brukar ses som inkluderingsförespråkare och det är till delar sant men framför allt bör vi ses som förespråkare för utsatta elevers rättigheter. Givetvis är vi inte principiella motståndare till särlösningar under vissa omständigheter men vi upplevde att direktivet till utredningen var uttryck för en förändrad utbildningspolicy som vi inte sympatiserade med.
Vår position kan sägas ligga i linje med en rad internationella deklarationer och konventioner som Sverige anslutit sig till alltifrån Salamanca-deklarationen. Till exempel står följande att läsa i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning: ”Konventionsstaterna ska säkerställa att ändamålsenliga individanpassade stödåtgärder erbjuds i miljöer som erbjuder största möjliga kunskapsrelaterade och sociala utveckling som är förenlig med målet fullständig inkludering”.
Inkludering är även ett mål på EU-nivå och jag har i en tidigare blogg skrivit om hur den svenska regeringsförklaringen på ett påfallande sätt avviker från internationell policy som Sverige anslutit sig till. Vi, och även andra, försökte inom ramen för utredningen verka för lösningar vilka innebar en fortsatt riktning mot en mer inkluderande skola, men Kerstin och jag upplevde att tilläggsdirektivet som sagt signalerade något helt annat.
Den ökade uppdelningen i svensk skola
Policyförändringen bör också ses i ljuset av en längre utveckling av minskad likvärdighet i svensk skola och en ökad uppdelning av elever utifrån social bakgrund och etnicitet och, nu kanske också än mer än tidigare, funktionalitet.
Det finns flera skäl att sätta ljuset på vad som nu händer i svensk skola. Som alltid är det viktigt att göra det utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt och utifrån faktaunderlag. I en tidigare blogg kritiserade jag Jan Björklunds sätt att argumentera i frågan eftersom han utgångspunkter var politisk retorik och selektiva urval av fakta (se länk nedan).
Det är förstås helt legitimt att argumentera för att vi behöver fler särskilda undervisningsgrupper/resursskolor men då får man också förklara varför vi ska ta en annan väg än den som förespråkas i internationella deklarationer och konventioner som Sverige anslutit sig till. Vidare bör man också peka på vetenskapliga undersökningar som understödjer ett sådant vägval. Om skolan ska vila på vetenskaplig grund borde detta förstås också gälla utbildningspolitiken.
En utsatt elevgrupp
Frågor om var elever med funktionsnedsättningar/i behov av särskilt stöd ska få sin undervisning är alldeles för viktigt för att bli föremål för plakatpolitik. En stor del av de elever vi talar om är väldigt utsatta och det borde krävas stor ödmjukhet i en diskussion som denna.
Björklunds verkade utesluta möjligheterna att elever med funktionsnedsättningar skulle kunna bidra med något positivt i klassrummet. Som jag skrev var hans artikel oändligt långt ifrån funktionshindersrörelsens idéer om ”celebrating diversity”, snarare handlade det om vad som skulle kunna betecknas som ett humanistiskt bottennapp.
Jag tror också det är viktigt att i det här sammanhanget förstå att det finns krafter som inte alls vill ha en inkluderande skola. När man säger att ”inkluderingen har gått för långt” handlar det snarast om en vilja att misstänkliggöra hela idén om inkludering.
Viktigt att tydliggöra vad som är problemet
För de som fortfarande är intresserade av en seriös diskussion om en inkluderande skola är det viktigt att inte blanda ihop korten. En del likställer placering av elever med funktionshinder/i svårigheter i vanliga elevgrupper med ”inkludering”.
Detta är närmast en cynisk användning av ordet då det redan i Salamanca-deklarationen är tydligt att en rad åtgärder på flera nivåer krävs för att utveckla inkluderande skolsystem, skolor och klassrum.
I frånvaron av sådana åtgärder kan en placering få förödande konsekvenser, vilket många elever och deras vårdnadshavare fått erfara, och som också visas i en kvalitetsgranskning från Skolinspektionen (se länk nedan).
Det är också viktigt att inte blanda ihop en relationell/systemisk syn på skolsvårigheter med skolors misslyckande att skapa inkluderande lärmiljöer. Det är inte fel på det relationella perspektivet men väl på implementeringen av det i skolarbetet. Detta uttrycks på ett distinkt, om än mycket etiskt tveksamt sätt i den lärarutbildningsutredning som i skrivandets stund ligger bakom lärarutbildningen, där följande uttrycks om systemperspektivet:
”En sådan förskjutning av uppmärksamheten från individen mot skolan som system och pedagogisk miljö har på många sätt varit tankeväckande. Ett stort problem har emellertid varit att systemperspektivet gett så få praktiska resultat. Skolan är ett starkt institutionaliserat system, där snabba och radikala förändringar är mycket svåra att genomföra. Elever med svårigheter måste få kvalificerad hjälp här och nu och kan inte vänta på reformer som kan ta decennier att genomföra.” (En hållbar lärarutbildning, 2008/109, s 102)
I vad som framstår som en evig tvekamp mellan att å andra sidan skapa inkluderande lärmiljöer och, å andra sidan, att individualisera skolproblem, förefaller det som om det senare synsättet har medvind. En efterfrågan på fler särlösningar kan ses som ett uttryck för den trögföränderliga skola som beskrivs i citatet.
Vad händer nu?
Utifrån vad som skrivits ovan är det givetvis av stor betydelse att se huruvida de nya policyvindarna verkligen leder till ett än mer segregerat skolsystem. Så här skriver en specialpedagog i ett mail till mig:
”Jag ser att antalet särskilda undervisningsgrupp växer. På flera skolor i X-stad startar man små "oaser" och flexgrupper. Det beror på att den generella kompetensen är för låg och att "någon annan" måste ta hand om barnen "som stör". Och att det finns mycket outnyttjad potential i lärmiljön.”
Det finns också en risk att det ökande diagnosticerandet av elever kan bli ett argument för särlösningar. Diagnosticerade elever positioneras ofta som ”den andre”, någon som är fundamentalt olika andra elever. Ofta tar detta sig uttryck i en uppräkning av brister och tillkortakommanden
Mer sällan hör vi talas om likheter mellan diagnosticerade elever och icke-diagnosticerade elever eller om denna enorma variation som finns inom ramen för samma diagnos. Just framlyftande av särarten kan under vissa omständigheter legitimera särlösningar.
Viktigt att följa utvecklingen och bygga diskussionen på fakta
När det sker en policyförändring är det givetvis betydelsefullt att följa upp dess konsekvenser. Det betyder att det i det här fallet bland annat blir viktigt att följa upp om antalet särlösningar ökar. Öppnas en dammlucka eller inte?
Skolverket samlar årligen in uppgifter från kommunerna om antal elever i särskola och specialskolan, antal elever i särskilda undervisningsgrupper samt antalet elever som erhåller enskild undervisning.
Dock samlas inte uppgifter gällande vilka pedagoger som arbetar i särskilda undervisningsgrupper/resursskolor och med enskild undervisning. Inte heller finns det i nu-läget tillgänglig statistik över antalet elever i resursskolor.
Det finns alltså vissa begränsade möjligheter att följa upp huruvida särlösningar ökar men små möjligheter att avgöra kvalitén i de segregerande miljöerna.
Segregeringsförespråkare
Det är viktigt att tydliggöra en rågång i ”debatten” om inkludering. Å ena sidan har vi de som faktiskt eftersträvar en inkluderande skola, men som också tycker det är viktigt med en diskussion som grundar sig på vetenskap och fakta om huruvida och i vilken grad det är möjligt att skapa inkluderande lärmiljöer.
Å andra sidan har vi de som de facto förespråkar ett mer segregerande skolsystem. Jag tror att det skulle leda till öka klarhet om sådana argument lades på bordet snarare än att inkluderingen misstänkliggörs på tendensiösa och vaga grunder (se länken till blogg om Björklunds argumentation).
Annorlunda uttryckt, låt oss skilja på inkluderings- och segregeringsförespråkare.
Länk till Skolinspektionens rapport om särskilt stöd och enskild undervisning:
Länk till blogg om Björklunds argumentation: https://mp.uu.se/.../blogs/jan-bjorklund-och-inkluderingen-
MP.UU.SE
Jan Björklund och "inkluderingen" - Claes Nilholms blogg
Det var bra att Jan Björklund under sin tid som utbildningsminister förde upp kunskapsfrågan på agendan. Efter sjunkande resultat i ett flertal internationella mätningar var det viktigt att den uppmärksammades ordenligt. Det var också bra att återinföra speciallärare, även om jag inte kan...

 

1
 
 
  • Gilla